Bland alla tänkbara vapen är nog tystnaden en av de värsta. Den är långsam, grym, plågsam och smärtsam. Den kan förstöra relationer och få demokratier att upphöra. När tystnaden uppstår förlorar vi som människor kontakt, förståelse och sammanhang. Tystnaden säger: ”Du finns inte för mig. Din röst och dina känslor saknar värde.”
Demokratier dör sällan över en natt i en stor smäll; de vittrar ofta sönder i det tysta för att människor slutar ställa frågor, slutar granska och slutar protestera. När likgiltigheten i ett samhälle blir normalt och tystnaden uppstår är det som ett medgivande att allting är som det sig bör. Att detta accepterar folket. När det offentliga samtalet tystnar försvinner nyanserna, och kvar finns bara extremism eller total passivitet. Utan dialog finns inget forum för att lösa konflikter.
Tystnad kan vara vila, trygghet och eftertanke. Men när den används som en handling – när den blir en vägg istället för en fristad – då förvandlas den från återhämtning till ett effektivt verktyg för att avskärma och bryta ner.
Tystnaden suger ut syret ur rummet där samtalet borde ha funnits. Det enda motgiftet är modet att bryta den – att ställa en fråga till, att lyssna igen, eller att våga höja rösten när det kostar som mest.
Den ofrivilliga ensamheten är inget mysterium. Den är bara resultatet av ett högteknologiskt och modernt samhälle som prisar egoism och som har glömt människans mest basala behov. Där vi samlar våra vänner i digitala högar och är så upptagna av våra liv att vi inte har plats för de som inte hänger med. Ring någon. Hör av dig. Det kan rädda någons dag men det kan också rädda någon från avsatsen till djupaste mörker.
Upptäck mer från
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.